life is sweet

because? there is no cause

Lite senare idag kommer jag ha en långutläggning om livet som vårbiträde. Men just nu orkar jag inte. Låre har börjat ett nytt liv. (Jag försöker i allafall!!!!!)

Jag har varit ute och sprungit (började i fredags) och ja, jag ville dö. jag har inte rört mig mer än från sängen till datorn. från bussen till skolan sen i högstadiet då jag tränade elin och mina hästar.

Det började bra med HÅLL under uppvärmningen. När vi väl var nere vid vätterstranden och började springa ville jag dö vid kanotklubben, det är ca 20 meter från start. och jag menar dööööö. när jag insåg att vårt mål var länge bort än vad jag mins det och att vi inte ens skulle stanna där när vi kom fram utan springa tillbaka hela vägen viste jag inte vad jag skulle ta mig till.. så jag sprang på.
" spring fetto spring fetto" bråkade med "skona mig skona mig". Jag flåsade vilt och skrek tillslut rätt ut. bredvid sprang niklas och log och ba "oooaaaa underbart härligt, inte ett dugg trött" och tycktes dessutom vilja springa och småchatta ..ja ba "jag säger sen, ja säger sen"

Eftersom det är lite pinsamt att skrika rätt ut när man springer själv körde jag denna gång med taktiken "hanna i slutet av vägen är det en stor godispåse, du får allt om du håller käften och bara springer. Hanna klarar du att springa hela vägen utan att stanna kommer du bli lika god damn skitsmal som kate moss!! " men inget hjälpte, jag ville bara dö, jag ville verkligen bara dö. och tillslut skrek jag verkligen rätt ut..aaa aaaaaaa. En stackars barnfamilj susade precis förbi på sina cyklar precis när jag skrek rätt ut .. stackars dom ..dom undrade nog va de var för klenis som var ute på gatan. själv undrade jag bara vad som kunde driva mig frammåt. alla snygga brudar jag inbillade mig att jag skulle se ut som jag bara klararde kurvan med utan att stanna hjälpte verkligen inte. JAG SKIIITER I ALLT JAG ÄR HÄLLRE ETT FETTO!! JAG JOBBAR HÄLLRE GRATIS PÅ HEMMET HELA SOMMAREN, JAG BADAR HÄLLRE I BAJS (kanske inte) ÄN SPRINGER IGEN!!

but i made it. och när man väl får stanna tror man att det är lugnt. men då kan man verkligen inte andas. jag spottar blod denna gången (allvarligt) och kunde inte hämta andan utan bara stod och chippade och lät som ett astma anfall / skriker rätt ut att jag hatar allt och vill dö +började nästan gråta (haha) ni skulle se min stil upp för backen hem. dubbelvikt och sne, i myrtakt. jag ska aldrig röka mer, jag ska aldrig röka mer.

jag förstår mig inte på människor som tycker det är skönt att springa. hur kan det vara skönt med känslan "jag dör nu"

men vi får se. jag tänker inte ge mig. (hurtig) jag återkommer om en vecka om detta och berättar om jag är död.

posted by californiadreamy @ 7:56 AM